Äventyrstouring i Norrland

~ Dag 7 ~

Idag bestämmer jag mig för att åka en sväng till Luleå för att hälsa på hojbrodern och touringentusiasten Veijo Saarela. Men först skulle jag förbi Storfors och ta ett bad.

För att variera mig från asfalten bestämde jag mig för att ta en genväg. En lokalbo tipsade mig om att leden skulle korsa en grusväg, som så småningom kunde leda mig dit jag skulle. Så jag antog utmaningen och körde vidare! En kombination av låg vikt, kompakta mått och ett snällt effektuttag hos CBRen gjorde det fullt möjligt för mig att ta mig fram i denna miljö.

Puh, nu kunde jag köra på andra växlar än bara ettan.

Här var det brant med många lösa stenar!

Nu kom jag ut på en lite bredare grusväg. Dock var det fortfarande riktigt stenigt. Fick fortsätta att ta det lugnt då cykeln vinglade hela tiden.

Det här var en helt annan femma! Nu kunde jag äntligen gasa på och njuta på allvar!

Ju mer jag körde desto roligare blev det! Jag hade aldrig trott att det skulle vara så skoj att smiska grus! Jag måste berömma fjädringen hos CBRen. Den var lagom mjuk och jobbade klart över förväntan med att svälja ojämnheterna och de mindre potthålen.

Med jämna mellanrum passerade jag en och annan småby, beståendes av ett fåtal hus. Storstadsbo som jag är började jag undra hur folk bor här ute. Hur försörjer de sig, och blir det inte ensamt och tråkigt? Är de kanske riktiga original som visat samhället fingret och flyttat ut mitt i ingenstans? Jag har ingen aning.

Tog en paus efter att ha satt ett fartrekord på grus. I en lång och rak nerförsbacke lyckades jag pressa upp hojen i 115km/h mätarfart!

Framme i Storfors, efter att ha kört grus större delen av dagen. Vattnet var iskallt, men av någon anledning tyckte jag inte att det var speciellt märkvärdigt att bli nerkyld. Började jag bli härdad? Klev upp efter att jag började förlora känseln i benen, ville inte riskera bli bortforslad på köpet.

Efter stadsbesöket åkte jag åter ut mot inlandet, och slog upp lägret utmed en stig.