Del 2
Efter landstigningen möttes jag snabbt av trevliga småvägar och landskap. Jag lärde mig köra motorcykel i vänstertrafik så att hålla till vänster var inga problem. Målet var att besöka en gammal arbetskollega som bodde i London med sin familj, men det var inte förrän imorgon. Därför passade jag på att utforska landsbygden genom att åka norrut längst kustlinjen.
Jag kunde redan nu konstatera att Storbritannien skulle jag återvända till i framtiden, kanske åka ett varv runt hela ön. Förutom att jag gillade vägarna och naturen så var människorna trevliga och lätta att inleda en konversation med. Intresset för veteranmotorcyklar är på topp, inte minst för en CX500. Den modellen var mycket populär och omtyckt som budhoj under hela 80 och 90 talet tack var dess robusthet. Vart jag än stannade kom någon främling fram till mig och sa något i stil med "Nice bike you have there, you dont see them so often anymore" eller "I used to have one of these, its a great bike that will run forever!" Jag kände mig som en rockstjärna!!
Efter en njutningsfull dag var det dags att slå läger. Innan jag somnade skrev jag följande i dagboken: "Det känns så skönt att få sova ute i det fria. Sökandet efter en lämplig plats, tillfredsställelsen över att hitta en och få upp tältet samt spänningen över att det hela inte var riskfritt - inget av detta får man uppleva av att bo på hotell!"
Väl inne i London kunde jag konstatera att London är stort. Riktigt stort. All transport tog längre tid än väntat och avstånden var längre än vad jag förväntade mig. När jag började få en känsla för trafikkulturen och rytmen blev körningen både smidigare och roligare. Jag tänkte besöka ett känt bikerställe Ace Cafe men lyckades enbart tappa bort mig. På hemvägen började det regna ordentligt och jag råkade ut för min första incident. En bil körde ut från en utfart en bit framför mig och jag hann inte bromsa och styra undan tillräckligt snabbt för att undvika fysisk kontakt p.g.a. halt väglag. Det var ingen stor smäll och jag lyckades hålla kvar mig på hjulen. Jag lyckades mosa bilistens (dyr Lexus) högra framskärm och slita av stötfångaren medan jag endast fick några små repor på den vänstra cylinderns topp. För att göra en lång historia kort så bytte vi kontaktuppgifter och efter några samtal med hans försäkringsbolag kom handläggaren fram till att det var hans fel och jag fick en check som skulle täcka mina "reparationskostnader". Kändes lite lustigt att köra på någon och få betalt för det, men jag var inte särskilt sugen på att ta fram en affärside ur denna händelse. ;-)
Mestadels av min vistelse spenderade jag med kollegan & hans familj, som jag även fick bo hos. Min slutsats av London var att det är en trevlig stad med ett roligt uteliv, stora fina parker och en god arbetsmarknad. Bara man kan stå ut med all tid det tar att ta sig någonstans. Nu närmast skulle jag dock ta mig till Paris!
Vad detta, stridsvagnar mitt i stan? Japp. Jag anlände till Paris, parkerade hojen och började promenera. Plötsligt kom ett gäng poliser och vinkade av alla till respektive sida om vägen. Den dagen var det nämligen Frankrikes militärparad, som jag råkade hamna mitt i.
Det ena fordonet efter det andra rullade förbi, som fransmännen vinkade glatt åt. Var rätt häftigt att se, även om det inte var lika imponerande som Ryssarnas militärparad i Moskva. Polis & brandkår deltog också.
Efter att ha knallat runt på stan tillräckligt och åter satte mig på hojen dröjde det inte länge tills jag såg militärfordonen igen. Jag råkade köra förbi den platsen där de stod parkerade efter paraden. Har du undrat hur en modern stridsvagn ser ut på insidan? Det har jag, och vakterna tillät mig klättra in i en av dessa och ta kort!
Förarplatsen.
Kanonoperatörsplatsen.
Utsidan på stridsvagnen från ovanstående bilder. Jag kände för att röra på musklerna och gjorde några chin-ups på kanonpipan. Såg förmodligen skittöntigt ut :-)
Dagen efter blev det besök till Chateau de Versailles. Redan när jag anlände till parkeringen kunde jag inte låta bli att imponeras av stället. Väl inne fick jag en tydlig känsla av vilken makt som franska härskare hade, en miljö som helt klart bör upplevas om man har vägarna förbi.
Jag ville inte förminska upplevelsen genom att ta kort. Detta är det enda undantaget. Lite modern konst mitt i all medeltida inredning bidrog till mindfuck-faktorn.
Jag fick kontakt med en biker, Frédéric, som jobbar för FFMC (Fédération Française des Motards en Colère) som vänligen tillät mig att sova över i sin lägenhet under hela min Parisvistelse. Han berättade hur franska systerorganisationen till svenska SMC jobbar, vilka aktioner som organiseras för att bekämpa politiker som försöker göra livet surt för oss hojåkare och möten med Maria Nordquist på SMC. Något som väckte mitt intresse för att engagera mig mer än att bara betala medlemsavgiften.
Dagen för min avfärd inleddes med en guidad tur på småvägarna i den franska lantbygden. Bland annat passerade jag orten Champagne, där en viss omtyckt alkoholdryck produceras. Jag fortsatte att köra på småvägarna ett bra tag efter att jag och Frédéric åkte skilda vägar, tills jag insåg att jag inte hade en aning om vart jag befann mig, samtidigt som ett rejält åskväder drog över. Jag bestämde mig för att hitta ut på en större väg och sätta kurs mot min nästa destination.
Jag upptäckte att det var glest mellan mackarna i de trakter jag befann mig i, så det gällde att tanka när man får tillfälle. En titt på trippmätaren visade att det inte kunde vara särskilt mycket soppa kvar i tanken. Och mycket riktigt, några mil senare stannade motorn och jag fick med en gnutta oro slå om till reserven. Jag blev dock lugnad av skyltarna, som sa att det är inte långt till närmaste tätort. Efter att kommit fram och kört kors och tvärs genom gatorna hittade jag till slut en mack. Förmodligen den enda macken på orten. Den var obemannad och tog visa kort. Perfekt, tänkte jag. Tills jag faktiskt försökte tanka. Tydligen accepteras bara lokala visa kort, samt ett gäng obskyra. Hade inget val än att vänta på att någon skulle stanna för att tanka, och möjligen kunna köpa ut bensin åt mig. Några minuter senare åkte ett franskt par förbi, och jag försökte förklara för dem min situation och vad jag behövde hjälp med, viftandes med en bunt euro sedlar. Kommunikationen gick fram och de ställde upp och köpte ut bensinen åt mig. Puh! Eftermiddagen förgylldes av en supergod pizza och utmärkt service av personalen på restaurangen, som dukade upp ett bord åt mig trots att serveringen var stängd, efter att ha sett mig sitta på min hoj och käka pizzan.
Typiska franska småstäder.
Nu började det likna något! Efter att ha tagit det lugnt större delen av dagen växlade jag till ett aktivare tempo med inslag av grisekörning :)
När det var dags att slå läger för natten körde jag rätt ut i skogen och hittade denna übermysiga plats. God natt.
ZZZzzzzzz...
Framme i Zurich! En stad som både mötte mina förväntningar respektive överraskade. Det första jag märkte var hur rent, nytt och modernt allting var. Som om någon precis inför mitt besök har städat alla gator och tvättat alla husfasader. Även bilarna var nya, modell premium. Motorcyklar var en hyfsat vanlig syn, de allra flesta modell streetfighter i literklassen. En och annan caferäcer syntes till, men nästan inga HD. Schweizare verkar vara kvalitetsmedvetna helt enkelt. ;-)
Den stora överraskningen fick jag efter att jag parkerat min hoj. Efter att ha hunnit promenera i 5 minuter kom det fram en sexigt klädd brud som presenterade mig suspekta erbjudanden. Efter en snabb titt såg jag ett halvt dussin liknande brudar ståendes på gatan. Jag blev så överraskad att jag inte kom på något fyndigt att säga än "inte just nu". Schweizare var visst inte lika oskyldiga som de gav intryck av att vara! Fick senare veta att prostitution är lagligt och det fanns redlight district kvarter med strippklubbar och allt som hör till. Till skillnad från Nederländerna var dessa mer inofficiella och det fanns inga coffeshops.
Medan jag vandrade mållöst i området hörde jag någon prata mitt modersmål. Det var en brud som stod utanför en strippklubb som pratade i mobilen och rökte en cigg. Uppenbarligen jobbade hon där och tog en paus. Just när jag gick förbi avslutade hon samtalet och hälsade på mig (att dra in nya kunder hör till yrket). Jag hälsade tillbaka på ryska och i glädjen över att prata samma språk inledde vi en trevlig konversation. Som senare fortsatte inne i baren, där jag bjöd på dryck. Jag berättade om mitt resande och hon berättade om sin bakgrund, sin familj, hur det funkar att jobba som strippa, hur kontrakten ser ut etc. Jag lyssnade med ett stort intresse. Det här var en person som levde ett minst sagt spännande och händelserikt liv! Typiska kunder var tjänstemän från finanssektorn som var i behov av lite avkoppling efter stressiga arbetsdagar, berättade hon. Några timmar och ett antal franc senare var det dags att säga adjö. Hon gav mig sin privata telefonnummer i form av ett MMS till min mobil, om jag skulle ha vägarna förbi Zurich i framtiden.
En av många stilfulla caferäcers. Detta är den ena av totalt 2 bilder jag tog i Zurich. Den andra föreställer en massa svanar som jag tittade på medan jag satt vid kajen och chillade i solen. Jag tänkte skita i att lägga upp den, så om du verkligen vill se svanarna så får du maila mig!