Del 3
Härmed lämnade jag transportsträckorna och storstadsturistandet bakom mig och inledde det riktiga äventyret med alpkörning härnäst!
En "äntligen gör jag detta"-känsla infann sig när jag satte kurs upp i bergen genom serpentinsvängarna. Hur kommer motorcykeln att klara kurvorna, hur kommer motorn klara höjderna med den tunna luften, vad finns bakom nästa kurva - är några av tankarna som passerade mitt huvud. Lokala regnskurar kom och gick, vilket gav tillfällen till att ta det lugnt och titta runt respektive gasa på och fokusera på körningen, beroende på väder och väglag.
En syn man inte är bortskämd med. Det såg ut som en portal till en annan värld öppnade sig under en!
Så här såg det ut för de som valde motorvägen.
Så här såg det ut för oss som föredrog lite roligare vägar!
Denna fantastiska dag började gå mot sitt slut. Skymningen kom smygande och det gällde att hitta en plats att övernatta på. Vilket inte var lika lätt som jag trodde, då skogsområdena på båda sidor om vägen var för branta för att tälta i. De plattare, gräsbevuxna områdena var antingen beteshagar eller privat mark. Jag kom på att jag för inte så länge sedan körde genom en halv-tunnel, dvs en väg med tak ovanför som stöttes av pelare. Jag vände tillbaka för att se hur taket såg ut. Som jag föreställde mig så var det idealt för att campa på! Jag lyckades forcera motorcykeln upp på taket och slå upp mitt camp.
Jag kände mig sanslöst nöjd med platsen! Det fanns inga djur, ingen bebyggelse och ingen risk att någon skulle upptäcka mig från vägen! Jag njöt av utsikten och filosoferade över livet i denna fantastiska natur innan jag gick och la mig.
Nästa dag skulle ta mig Mot nya höjder!
Jag fortsatte vidare, och passerade detta cafe som aktivt flörtade med bikers i form av en sporthoj uppsatt på en klippa.
Ser du ljuset i slutet av tunneln? Bilden är dimmig för att... ehm, det var dimmigt! Även molnen var intresserade av att ta tunneln genom berget istället för att flyga över det. :)
Jag tog en paus på ruinens brant och njöt av utsikten!
Såhär såg det ut ett bra tag hädanefter. Ett paradis för den aktive motorcyklisten! Jag gasade friskt och njöt av ljudet av en v-twin som varvar upp till rödmarkeringen, om och om igen. För varje kurva jag avverkade ökade leendet på läpparna, tillsammans med min ambition att få till ett ännu bättre spårval inför nästa. Äntligen kom det låga sportstyret till sin fulla rätt och övertygade mig om att det var en helt korrekt uppgradering. Motorn klarade den tunna luften och de branta backarna galant. Allt jag behövde göra var att öka varvtalet en smula, vilket jag mer än gärna gjorde!
Jag vek av huvudvägen och drog ut för att utforska de mindre vägarna och komma så nära som möjligt detta fascinerande landskap jag befann mig i.
Här tog vägen slut. Detta var så högt som jag kunde komma med motorcykeln. Det kändes som att tiden stod still. Vart jag än tittade fann jag ögongodis av det bästa slaget. Jag kände mig extatisk, men jag ville ha mer. Utsikten från motorcykelsadeln var inte nog, jag trånade efter en mer direkt upplevelse. Tänkt och gjort. Jag parkerade hojen, såg mig om och började gå mot den högsta bergstoppen jag kunde se, som jag bedömde vara inom ett realistiskt gångavstånd.
Jag hittade en bergssjö ovanför mig. Passade på att dricka av vattnet, jag lär behöva vätskan, tänkte jag.
Samma bergssjö från ett annat perspektiv, ett antal tidsenheter senare. Utsikten var beroendeframkallande. Jag hade lust att fota efter varje steg jag tog.
Full MC klädsel var inte optimal för bergsvandring kunde jag konstatera, speciellt när det allt mer började övergå i klättring. De mindre stenarna kunde vara lösa, så det gällde att hålla koll vart man sätter ner fötterna.
Jag tog en välbehövlig paus i snön.
Det började kännas i benen, jag började bli rejält svettig och yr av kombinationen fysisk ansträngning och tunn luft. Men det spelade ingen roll. Bergstoppen var nu i sikte! Jag skulle upp, till varje pris, allt annat var fullständigt otänkbart!
YES!! Glädjen av att ha klarat utmaningen och nått toppen överskuggade all trötthet i världen! Det här var en riktig höjdpunkt, både bildligt och bokstavligt talat!
När jag så småningom åter kom ut i civilisationen belönade jag mig själv med en pizza. Jag var skeptisk vid första anblick men den visade sig vara bland de godaste pizzor jag någonsin har ätit! Att jag var hungrig som en varg kanske hade något med saken att göra..
Det blev inte så mycket mer körning den dagen. Efter ett välbehövligt bad tog jag välbehövlig sömn fram till morgondagen.
Sydvästra frankrike. Ett glädjande inslag var att det fanns 2 olika skyltningar. Den ena pekade mot motorvägarna, den andra pekade mot de mindre vägarna, som skulle ta en till samma destination. Precis den sorters service jag behövde! Jag kunde koncentrera mig på att njuta av omgivningen i lugna hastigheter på de mindre vägarna och endast använda kartan för att veta åt vilket vädersträck jag var på väg åt.
Omgivningen började sakta men säkert få en allt mer medelhavsaktig touch. Detta är i utkanten av alpernas sydvästra delar.
Av någon anledning brydde jag mig inte om att slå upp tältet för natten. Medelhavet var bara ett stenkast ifrån och det lär vara varmt nog om natten, tänkte jag. Det var relativt blåsigt under natten så jag önskade att jag hade slagit upp tältet ändå, men orkade inte göra något åt saken. Jag fick min sömn till slut och gick upp hyfsat utvilad. Bilden är tagen morgonen därpå.