Del 7
Jag började vid det här laget få in dagsrutinerna. Kör som fan, handla mat, kör som fan, ta ett bad i någon sjö/fors, kör som fan lite till, hitta campingställe. Växla, gasa, rör på styret och luta hojen. Tanka emellanåt. Det var det enda jag gjorde om dagarna. Detta var allt mitt liv handlade om.
Jag hade flera dagars körning kvar i norra Spanien, som alla bestod av varmt väder, kurviga landsvägar som jag till stor del fick ha för mig själv, vacker natur och en massa körning jag normalt drömmer om. Batterierna till min kamera tog slut under gårdagen och jag tog inte med mig någon laddare. Jag var därför hänvisad till mobilkameran för resten av resan. Antagligen var detta en indikation på att nu får det räcka med bilder. Det bästa sättet att återuppleva en plats man tycker om är att återvända. Jag började fundera på att kanske åka till någon stad i framtiden och plugga spanska under en viss tid.
Denna bild får bli den sista från Spanien. Den är tagen i de östra delarna av Pyrenéerna, ca 1 dags körning från medelhavet. Mot slutet av dagen började jag drabbas av lyxproblemet att jag orkade inte med mer "roliga" vägar. Jag kände mig mör i armar och handleder. Jag kan tänka mig att det är så här man känner sig efter en veckas konstant bankörning, från morgon till kväll. Mina däck var mer slitna på sidorna är vad de var på mitten, vilket säger en del.
Alla snackar om Alperna, men norra Spanien är en outforskad guldgruva för oss motorcyklister! Man slipper trängas med andra turister, vädret är alltid perfekt, natur och motorcykelvägar i världsklass finns överallt! Kan det bli bättre?
Med målet inställt på Lost Theory festivalen på andra sidan medelhavet åkte jag vidare genom södra Frankrike, som till största delen var en transportsträcka. Jag hade en lust att bara bränna förbi allt och komma till Italien, lite för mycket för mitt bästa. När jag såg en skylt med texten Millau valde att åka dit, vilket innebar motorvägskörning. Min överhettade hjärna antog att det var fransmännens sätt att stava till den italienska staden Milano, därför skulle jag komma till Italien om jag följde den vägen. En timme senare märkte jag att någonting var väldigt fel. Efter en noggrannare titt på kartan hade jag lust att gräva ner mig i sanden. Men ingen katastrof. Jag befann mig snäppet längre norrut, vilket innebar att efter kursändringen var jag inne i ett nytt bergsområde med allt som hör till. Högre makterna ville uppenbarligen inte att jag skulle köra motorväg, utan det är kurviga landsvägar som gäller, punkt slut!
Dagen flöt smidigt och jag hittade ett bra campingställe på en kulle bland en massa buskar. Dagen därpå bjöd dock på en katastrofal inledning. Efter att jag hade packat ihop mitt camp och skulle köra iväg upptäckte jag att startmotorn orkade inte starta hojen! Efter några enstaka varv fanns det ingen ström kvar till annat än indikatorlamporna. Felet var inte av någon allvarlig karaktär, ett nytt batteri skulle fixa biffen. Problemet var att ta mig härifrån utan motor.
Att leda hojen samma väg som jag kom dit på var uteslutet, då jag var tvungen att leda den upp för en kort men brant backe som jag aldrig skulle orka med. Mitt anda alternativ var att rulla raka vägen ner för kullen, genom buskar, stenar och sand. Med kroppen full av adrenalin lyckades jag ta mig ner i ett stycke och försöka springa igång hojen längs vägen. Mina ansträngningar var dock förgäves, jag behövde mer fart. Jag började vinka in förbipasserande bilister i hopp om att någon skulle stanna och hjälpa, men ingen stannade. Första bästa motorcyklisten däremot stannade direkt! Det bästa med MC-kulturen är att en hojbroder lämnar aldrig en annan hojbroder i skiten! Jag fick den hjälp jag behövde för att få upp farten. Jag la i växeln, släppte kopplingen och vred på gasrullen. I samma ögonblick som motorn startade försvann en stor sten från min bröstkorg. Its aaaaliveeeee!!
Jag tackade ödmjukt för hjälpen och fortsatte. Då den aktuella dagen var en söndag hade jag inga stora förhoppningar om att hitta ett nytt batteri, så jag körde vidare enligt ett nytt koncept: Köra strömsnålt, vilket innebär att släcka/stänga av allt elektriskt som inte är absolut nödvändigt och hoppas att generatorn lyckas ladda upp batteriet lagom till nästa tankning. För att vara på den säkra sidan såg jag till att alltid parkera i lutning, så att jag med lätthet kunde rulla igång hojen när det var dags att åka vidare.
Detta föreställer en restaurang jag stannade vid för att käka pizza i de sydvästra delarna av Alperna. I anslutning fanns en sjö som jag självklart passade på att ta en simtur i. Efter detta påbörjades klättringen uppför ett bergspass som skulle ta mig över den italienska gränsen. Jag tyckte att min hoj tuffade på rätt bra, ända tills jag blev omkörd av ett gäng fireblades.
Väl inne i Italien var det dags att leta efter ett ställe att övernatta på. Mitt utbud blev kraftigt begränsat av det faktum att jag var beroende av en nerförsbacke för att få igång hojen, men jag lyckades hitta ett ställe ändå. Kanske inte den mest natursköna platsen jag har campat på men det uppfyllde mina behov. Risken att någon skulle passera här under natten bedömde jag till ytterst minimal.
Precis som förväntat fick följande dag inledas med en rull-start. Normalt uppskattar jag berg för dess natur men den här gången uppskattade jag bergen av tekniska skäl! :-) Nu var det i alla fall måndag och jag satte kurs mot Turin, där jag skulle försöka hitta en verkstad. På vägen dit passerade jag ett flertal liknande borgar.
Har man flyt eller vad? Några mil utanför staden, precis längs vägen jag körde på hittade jag en Honda verkstad! Som hade just det batteriet som jag behöver på lager! Äntligen var min hoj åter fullt funktionell, jag kunde nu stanna utan att ta hänsyn till vägens lutning! Medan mekanikern utförde bytet passade jag på att rengöra luftfiltret med tryckluft efter all offroad-körning.
Precis som i Frankrike fanns det skyltar som markerade en rutt som går via motorvägar respektive en som undviker dessa. Navigeringen gick med andra ord smärtfritt medan jag passerade Italien på min väg österut.
Något jag fann frustrerande var svårigheten över att hitta ett matställe. Jag körde ofta förbi restauranger, men efter en närmare undersökning så var det stängt eller så serverade de av någon anledning inte mat. För att slippa ta av & på hjälmen i onödan inledde jag med att gå in och fråga om de serverar mat öht. Något som ledde till en komisk incident.
Jag klev in i en pizzeria i full muddrering, gick fram till bruden i kassan och frågade om de serverar mat. Hon kunde engelska (vilket inte är vanligt i Italien) och svarade ja. I min lättnad tog jag av mig mc utrustningen och satte mig ner. Efter att jag har ätit klart och skulle säga hejdå berättade hon att hon blev skitskraj när hon såg mig kliva in, till den graden att händerna skakade. Det visade sig att hon för några dagar sen har sett en film där en person går in i en vägkrog i full MC klädsel och rånar stället och hon trodde att det som hände på film skulle nu hända i verkligheten!!
Efter att ha fått mig ett gott skratt åkte jag vidare och passerade en sjö, som jag tog en uppfriskande simtur i. Att bada i sjöar lite här och var gav en semesterkänsla på hög nivå! Nybadad var det nu dags att leta efter en övernattningsplats, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag upptäckte att Italien är mycket tätbebyggt. Det ena samhället avlöste det andra. Fanns det en väg så fanns det hus. Det var som att åka i en enda gigantisk by som aldrig tog slut utan endast bytte namn med jämna mellanrum. Det började bli så pass mörkt att det knappt gick att se något utanför belysta områden, vilket ledde till att mitt sökande blev allt mer desperat. Jag fick åka upp i bergen bara för att komma bort från den förbannade bebyggelsen.
Till slut hittade jag en stig som gick vid sidan av vägen ner till en fors. Den var för smal för att sätta upp tältet så jag sov under bar himmel, vilket var en härlig upplevelse. Jag studerade stjärnhimlen ända tills jag somnade. Bilden är tagen morgonen därpå.
Jag var nu inte långt ifrån Slovenien och passerade landsgränsen under eftermiddagen. I samma ögonblick blev bebyggelsen genast mycket glesare, trafiken lika så och en märklig känsla av att vara hemma infann sig. Kanske är det mina rötter i öst som spökar? Jag har aldrig någonsin varit i Slovenien tidigare, och jag hade inga ärenden här utöver genomfart, men ändå kände jag mig oerhört glad över att vara här. Målet var att nå Lost Theory festivalen dagen därpå i Kroatien så jag fortsatte vidare söderut. Passade på att köpa billig sprit vid gränsshoppen, 80%!
Kroatien är ett mycket vackert land som förtjänar en ordentlig utforskning. Dessa bilder på en (sedan länge?) övergiven kyrka är allt jag har att bjuda på. En detalj värt att nämna är att på de större mackarna i Kroatien fanns det alltid ett par unga brudar, vars uppgift var att tvätta bilisternas fönsterrutor medan de tankar. Jag fick den ena av dem att torka bort insekterna från min lykta, samtidigt som jag tänkte vilka politiska rabalder det skulle bli om det här hände i Sverige.
Dagen därpå var jag framme vid Lost Theory festival! Jag träffade på några svenskar som jag kände sedan tidigare och vi gjorde upp ett gemensamt läger, där min hoj tjänstgjorde som både stöttpelare och förvaringsutrymme. En reflekterande presenning är en nödvändighet för att överleva de varmaste timmarna, något man lär sig med erfarenhet. Denna festival var väsentligt mindre jämfört med Boom, vilket gjorde den mysigare och man hade en rimlig chans att hitta de människor man har träffat även dagarna därpå. Folk verkar ha kommit hit från världens alla hörn vilket skapade en mångfald och ett intresse att lära känna människorna jag träffade på.
För mer bildmaterial, som är taget av riktiga fotografer med riktiga kameror hänvisar jag till facebook och google. Chillen var ett av mina favoritställen under dagarna, som bilden ovan föreställer.
